رسالة رومية 9 / Romarbrevet 9

رسالة رومية 9 الفصل / الإصحاح التاسع

رسالة رومية 9: 1 – 33
Romarbrevet 9: 1 – 33
الله ومختاروه
Israel och Guds löften
1 أقولُ الحقَّ في المَسيحِ ولا أكذِبُ. فضَميري شاهِدٌ لي في الرُّوحِ القُدُسِ
1 Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger inte. Den heliga anden låter även mitt samvete bestyrka det,
2 أنِّي حَزينِ جدّاً وفي قلبـي ألَمٌ لا يَنقَطِعُ،
2 ty jag är fylld av sorg och mitt hjärta plågas ständigt. 
3 وأنِّي أتمَنّى لَو كُنتُ أنا ذاتي مَحرومًا ومُنفصِلاً عَنِ المَسيحِ في سَبيلِ إخوَتي بَني قَومي في الجسَدِ.
3 Jag skulle önska att jag själv fördömdes och skildes från Kristus om det kunde hjälpa mina bröder och stamfränder.
4 هُمْ بَنو إِسرائيلَ الّذينَ جَعَلَهُمُ اللهُ أبناءَهُ، ولهُمُ المَجدُ والعُهودُ والشَّريعةُ والعِبادَةُ والوُعودُ،
4 De är ju israeliterna, som har fått söners rätt, härligheten, förbunden, lagen, gudstjänsten och löftena,
5 ومِنهُم كانَ الآباءُ وجاءَ المَسيحُ في الجسَدِ، وهوَ الكائِنُ على كُلِّ شيءٍ إلهًا مُباركًا إلى الأبَدِ. آمين.
5 de har fäderna, och från dem kommer Kristus som människa, han som är över allting, gud, välsignad i evighet, amen.
6 ولا أقولُ إنَّ وَعدَ الله خابَ. فما كُلُّ بَني إِسرائيلَ هُمْ إِسرائيلُ،
6 Det är inte så att Guds ord har visat sig felaktigt, ty Israel är inte alla som kommer från Israel,
7 ولا كُلُّ الّذينَ مِنْ نَسلِ إبراهيمَ هُمْ أبناءُ إبراهيمَ. قالَ اللهُ لإبراهيمَ: “بإسحقَ يكونُ لكَ نَسلٌ”.
7 och inte heller är alla Abrahams efterkommande hans barn. Det heter ju: Det är Isaks ättlingar som skall föra ditt namn vidare,
8 فما أبناءُ الجسَدِ هُم أبناءُ اللهِ، بَلْ ْ أبناءُ الوَعدِ هُمُ الّذينَ يَحسُبُهُمُ اللهُ نَسلَ إبراهيمَ.
8 det vill säga: inte alla de barn som han blev upphov till är barn som Gud har gett honom; det är löftets barn som räknas som hans efterkommande.
9 فكلامُ الوَعدِ هوَ هذا: “سأعودُ في مِثلِ هذا الوَقتِ، ويكونُ لِسارَةَ ابنٌ”.
9 Ty detta ord var ett löfte: Jag kommer tillbaka nästa år vid den här   tiden, och då skall Sara ha en son.
10 وما هذا كُلُّ شيءٍ، بَلْ ْ إنَّ رفقَةَ حَبِلَتْ مِنْ رَجُلٍ واحدٍ، مِنْ أبينا إسحقَ،
10 Likadant var det när Rebecka hade blivit havande med två barn genom en och samme man, vår fader Isak.
11 وقَبلَ أنْ يولَدَ الصَّبيّانِ ويَعمَلا خَيرًا أو شَرّاً، ولِيَتِمَّ ما اختارَهُ اللهُ بِتَدبـيرِهِ القائِمِ على دَعوَتِهِ لا على الأعمالِ،
11 Innan de var födda och hunnit göra vare sig gott eller ont – Guds beslut att välja fritt skulle stå fast
12 قالَ اللهُ لِرفقَةَ: “الأكبَرُ يَستعبدُهُ الأصغَرُ”،
12 och gärningar ingenting betyda, endast han själv, han som kallar – redan då fick hon höra orden: Den äldre skall tjäna den yngre.
13 على ما ورَدَ في الكِتابِ:”أحبَبتُ يَعقوبَ وأبغَضتُ عِيسو”.
13 Det är också skrivet: Jag älskade Jakob men hatade Esau.
14 فماذا نَقولُ؟ أيكونُ عِندَ اللهِ ظُلمٌ؟ كلاّ!
14 Vad innebär nu detta? Kan Gud göra orätt? Naturligtvis inte.
15 قالَ اللهُ لِموسى:”أرحَمُ مَنْ أرحَمُ، وأُشفِقُ على مَنْ أُشفِقُ”.
15 Han säger ju till Mose: Jag skall förbarma mig över vem jag vill och vara barmhärtig mot vem jag vill.
16 فالأمرُ لا يَعودُ إلى إرادةِ الإنسانِ ولا إلى سَعيِهِ، بَلْ ْ إلى رَحمَةِ اللهِ وحدَها.
16 Alltså kommer det inte an på människans vilja eller strävanden utan på Guds förbarmande.
17 ففي الكِتابِ قالَ اللهُ لِفرعونَ: “رفَعتُكَ لأُظهِرَ فيكَ قُدرَتي ويَدعوَ النّاسُ باسمي في الأرضِ كُلِّها”.
17 Skriften säger ju till farao: Det var därför jag upphöjde dig, för att jag skulle visa min makt på dig och för att mitt namn skulle förkunnas över hela jorden.
18 فهوَ إذًا يَرحَمُ مَنْ يَشاءُ ويُقسّي قَلبَ مَنْ يَشاءُ.
18 Så förbarmar han sig över vem han vill och förhärdar vem han vill.
غضب الله ورحمته
Guds frihet i valet av folk
19 ويَقولُ لي أحدُكُم: “فلِماذا يَلومُنا اللهُ؟ مَنْ يَقدِرُ أنْ يُقاوِمَ مَشيئَتَه؟”
19 Nu säger någon: Varför fortsätter han att förebrå oss? Ingen kan ju göra motstånd mot hans vilja. 
20 فأُجيبُ: مَنْ أنتَ أيُّها الإنسانُ حتّى تَعتَرِضَ على اللهِ؟ أيقولُ المَصنوعُ لِلصَّانِعِ: لِماذا صَنعتَني هكذا؟
20 Men tror du, stackars människa, att du kan göra invändningar mot Gud? Kan det formade säga till formaren: Varför gjorde du mig sådan?
21 أمَا يَحِقُّ لِلخَزّافِ أنْ يَستَعْمِلَ طِينَهُ كما يَشاءُ، فيَصنَع مِنْ جَبلَةِ الطّينِ نَفسِها إناءً لاسِتعمالٍ شَريفٍ، وإناءً آخرَ لاَسِتعمالٍ دَنيءٍ.
21 Bestämmer inte krukmakaren över sin lera, så att han av en och samma klump kan göra både ett fint kärl och ett som inte är så fint?
22 وكذلِكَ اللهُ، شاءَ أنْ يُظهِرَ غَضبَهُ ويُعلِنَ قُدرتَهُ،   فاَحتَمَلَ بِصَبرٍ طويلٍ آنيةَ النَّقمَةِ الّتي لِلهلاكِ
22 Kanske har Gud, för att visa sin vrede och göra sin makt känd, länge sparat de kärl som han har gjort för att förstöra i sin vrede?
23 كما شاءَ أنْ يُعلِنَ فَيضَ مَجدِهِ في آنِيَةِ الرَّحمَةِ الّتي سبَقَ فأعَدَّها لِلمَجدِ،
23 Och kanske ville han göra hela sin härlighet känd genom de kärl som han har bestämt till att förhärligas genom hans barmhärtighet?
24 أي نَحنُ الّذينَ دَعاهُم لا مِنْ بَينِ اليَهودِ وحدَهُم، بَلْ ْ مِنْ بَينِ سائِرِ الشُّعوبِ أيضًا.
24 Till att vara sådana har han kallat oss, vare sig vi är judar eller hedningar.
25 وفي كِتابِ هوشَعَ أنَّ اللهَ قالَ: “الّذي ما كانَ شَعبي سَأدعوهُ شَعبي، والّتي ما كانَتْ مَحبوبَتي سأَدعوها مَحبوبَتي،
25 Så heter det också hos Hosea: Det folk som inte var mitt skall jag kalla mitt folk, och henne som inte var älskad skall jag kalla min älskade,
26 وحَيثُ قِيلَ لهُم: ما أنتُم شعبي، تُدعَونَ أبناءَ اللهِ الحَيِّ”.
26 och på den plats där det sades till dem: Ni är inte mitt folk, där skall de kallas den levande Gudens söner.
27 ويكتُبُ إشَعْيا في كلامِهِ على إِسرائيلَ: “وإنْ كانَ بَنو إِسرائيلَ عدَدَ رَملِ البحرِ، فلا يَخلُصُ مِنهُم إلاَّ بَقِيَّةٌ،
27 Och Jesaja utropar om Israel: Om än Israels söner är talrika som havets sand, skall bara en rest bli räddad;
28 لأنَّ الرَّبَّ سيَقضي في الأرضِ قَضاءً كاملاً سَريعًا عادِلاً.
28 snabbt och slutgiltigt skall Herren hålla räkenskap på jorden.
29 وبِهذا أنبَأَ إشَعْيا فقالَ: لَولا أنَّ رَبَّ الجُنودِ حَفِظَ لَنا نَسلاً، لَصِرْنا مثلَ سَدومَ وأشبهنا عَمورَةَ”.
29 Likaså har Jesaja sagt:Hade inte Herren Sebaot sparat några av våra efterkommande, då hade vi blivit som Sodom, Gomorra skulle vi likna.
إسرائيل والمسيح
30 فماذا نقولُ؟ نَقولُ إنَّ الأُممَ الّذين ما سَعَوْا إلى   البِرِّ تَبَرَّروا ولكِنْ بالإيمانِ،
30 Vad innebär nu detta? Jo, att hedningarna, som inte strävade efter rättfärdighet, har vunnit rättfärdighet, men en rättfärdighet som bygger på tro.
31 أمَّا بَنو إِسرائيلَ الّذينَ سعَوا إلى شريعةٍ غايَتُها   البِرُّ فَشِلوا في بُلوغِ غايَةِ الشَّريعةِ.
31 Israel däremot, som strävade efter en lag som ger rättfärdighet, kom inte fram till den lagen.
32 ولِماذا؟ لأنَّهُم سَعَوا إلى هذا البِرِّ بالأعمالِ الّتي تَفرِضُها الشَّريعةُ لا بالإيمانِ، فصَدَموا حَجَرَ العَثرةِ،
32 Varför? Därför att de inte höll sig till tron utan ville hålla sig till gärningarna. De snubblade över den stötesten
33 كما يقولُ الكِتابُ: “ها أنا أضعُ في صِهيونَ حجَرَ عَثرَةٍ في طريقِ الشَّعبِ وصَخرَةَ سُقوطٍ، فمَنْ آمَنَ بِه لا يَخيب”.
33 som skriften talar om: Se, i Sion lägger jag en sten som man snavar på, en klippa som man stöter emot. Men den som tror på den skall inte stå där med skam.

رسالة رومية 9 / Romarbrevet 9

[www.LightBook.org]

اشترك معنا على يوتيوب

أدخل عنوان بريدك الالكتروني: